Svenska Skolföreningen i Seattle av Lena Powers, skrivet i oktober 2005

Jag flyttade till Seattle, USA sommaren 1997. Genast kände jag saknad för svenskundervisning för mina barn, då 4 och 8 år, men också för mig själv som utbildad lärare. I Sverige hade vi gått i engelskundervising med engelsktalande barn. Varför inte starta något sådant här, tänkte jag. Jag kontaktade de svenska barn vi träffat och bjöd in dem till mitt hem. Ryktet spred sig och snart hade jag ett 15-tal barn som kom en gång i veckan.

 

Efter några månader ringde en svensk lärare, Stina Cowan, nyinflyttad i Seattle. Vi träffades och diskuterade att starta en svensk skolförening här. Stina hade jobbat i flera skolföreningar utomlands. Med hennes erfarenheter av svensk utbildning utomlands och våra svenska skolerfarenheter tog vi kontakt med Skolverket i Sverige. De hjälpte oss med det praktiska att starta upp vår svenska skolförening. Vidare tog vi kontakt med en dam i Seattle, som vi hörde haft en svensk grupp tidigare. Den visade sig nedlagd sedan 6-7 år. Hon tipsade en del och gav oss en del material.

 

Nästa steg var att hitta en lämplig lokal. Vi tog kontakt med det Swedish Cultural Center i Seattle, som var mycket positiva till att vi kom dit med vår undervisning och gav oss ett bra avtal. Nästa problem var tid. I Seattle har vi mycket besvärlig trafik och våra elever kom från alla olika stadsdelar. Vi enades, efter mycken diskussion att starta på söndagseftermiddagarna då trafiken är minimal. Efter några år flyttade vi det till kl 10.00 på söndagar som verkar fungera bäst för alla. Framförallt konkurerar man inte med sport och läxor och barnen är pigga och hinner göra annat då vi slutar redan 12.30. Vi har alltid en söndag i månaden ledig.

 

I augusti 1998 startade vår skolförening med ett öppet hus. Vi hade ca 20 elever som kom och ville börja. Kul. Vi startade med två skolgrupper som vi döpte till blå och gula gruppen, efter flaggans färger. En av våra föräldrar hade kontaktat IKEA i Seattle som var mycket positiva till vårt initiativ och valde att stötta vår skolförening. Vi kunde bjuda föräldrarna på kaffe, barnen på saft med svensk kaka på öppet hus och köpa in en del startmaterial vilket var en bra början. Vi tog sedan ut en skolavgift för varje elev.

 

Vi fick en grupp föräldrar som var intresserade att bilda en styrelse, vilket var nästa steg. Jag var ordförande och Stina vice ordförande till en början eftersom vi var mycket måna om att denna skolförening skulle bli så perfekt den kunde, vi skulle göra allt rätt! Vi hade ju erfarenheten från skolvärlden och våra kontakter med andra skolföreningar i USA hade gett oss information att skolföreningarna kan utvecklas lite hur som helst. Vi ville lägga tyngdpunkten på svensk undervisning, utveckling av språket och hög kvalité från början. Vi styrde bort från pyssel och socialt umgänge och tog kontakt med andra svenska föreningar i Seattle för ett samarbete om midsommar-, nationaldag-, lucia- och jul-fester. Vi ville heller inte konkurrera och göra samma saker som dem och ville att de skulle veta det. Det kändes som vi fick ett bra samarbete och erkännande direkt. Och när barnen kom till svenska skolföreningen i Seattle skulle det bli svensk undervisning i första hand. Barnen ville leka upptäckte vi snart och la in en halvtimme med högläsning och rast, ett mycket viktigt inslag i skolan.

 

Styrelsen bildades och visst var det många turer innan vi kom fram till vår modell. I samarbetet med SWEA (många lärare, styrelsemedlemmar och föräldrar är ju Sweor) tog styrelsen en bra form. Vi hade SWEAs fd redaktör, hon drog igång vår skoltidning Skolbladet, SWEAs fd sekreterare tog tag i sekreterarrollen men blev sedemera vår första riktiga ordförande som ledde skolan i 2,5 år och viktiga grunder lades. Vår kassör tog sig an uppdraget att göra skolan till en 501-C3 förening, vilket innebär att man är en ideel förening och folk som donerar till oss kan dra av det på skatten. Detta ökade donationerna även från privatpersoner. En av våra föräldrar ville stötta skolan mer och donerade en större summa som vi låste i en fond som kunde användas till att betala skolavgifterna till de som behövde hjälp ekonomiskt. Denna fond har endast kassören kännedom om och familjerna kan ansöka privat hos kassören. Vi tog reda på vad som gällde för oss, lagar och annat ansvar, i staten Washington. Dessa följer vi noggrannt, bl.a kan ingen arbeta, med ekonomisk ersättning hos oss, utan ordentligt arbetstillstånd i USA. Inga löner utbetalas i Sverige utan allt deklareras här.

 

Redan under först året startade vi ett bibliotek. Som dotter till en bibliotikarie drev Stina den frågan och såg till att det blev ett ”riktigt’ bibliotek. Vi har bibliotikarie, låneböcker med riktiga lånekort, och vi går till biblioteket varje gång. Vi samarbetar naturligtvis med Stinas mamma som ger oss tips på vad svenska barn läser och lånar och ser till att köpa in de böckerna. Vi får många donationer, både från familjer och företag. Skolföreningens andra år donerade IKEA Seattle pengar till böcker till biblioteket och vi handlade dem i Sverige när vi var hemma på besök. Vi är medlem i Riksföreningen Sverigekontakt och får bokpaket från dem och har även hämtat böcker hos dem i Göteborg. Nu har vi så många böcker och filmer att vi har två stora rullskåp som vi fått av IKEA Seattle och som vaktmästaren på The Swedish Cultural Center låter oss ha i ett förvaringsrum. Vi har utökat biblioteket med dvd filmer, vhs filmer, lyssnarkassetter, cd-rom spel, serietidningar och faktalitteratur. Vi rensar bort trasiga, dåliga, gamla böcker och ser till att biblioteket är uppdaterat, aktuellt och snyggt. Detta kan inte göras utan bibliotikarie och vi har haft turen att ha mycket engagerade föräldrar som delat detta arbete under åren.

 

Vi hade styrelsepersoner med små barn och de ville att vi skulle starta en förskola, vilket gjordes. Vi provade olika åldrar men enades om att 3-5 år var bra. De träffas varannan gång och det drivs som ett föräldrakooperativ. Tre föräldrar undervisar och de andra hjälps åt med mellanmål och ett litet pysselarbete i slutet av lektionen.

 

Stina Cowan hade bebis vid denna tid och hon drog igång en egen grupp med yngre barn, svenska lekgruppen. Det är svenska föräldrar som turas om att träffas hemma med sina barn under 3 år. Denna grupp ligger utanför skolföreningen men blir en sluss in till skolan med nya elever. Genom SWEA får mammorna information om att gruppen finns. Dessa två småbarnsgrupper ger oss elever varje år.

 

Under de första åren hade vi många familjer som kom till oss med barn som inte riktigt behärskar svenska eller sa ”de vill lära sig svenska”. Vi diskuterade detta och startade en grön grupp, alltså nybörjarsvenska. Efter något år lades den ner eftersom vi märkte att engelska talades mer på skolan och bland barnen. Flera av de svenska familjerna, som vi visste bodde i Seattle kom inte heller till oss. Nu tog vi ett beslut inom styrelsen att all information skulle vara på svenska, att ingen engelska fick talas av vuxna, helst inte barn heller men de kan ju ibland behöva ta till ett engelskt ord. Vi gjorde med andra ord skolan till en helsvensk miljö, alltså inte bara i klassrummet. Vi talar med familjer där en förälder inte kan svenska och uppmanar dem att komma men ber dem ”vara tysta” och förklarar varför. De förstår vikten av att bara svenska språket ska höras i skolan.

 

Alla föräldrar turas om att läsa för skolgrupperna så de får höra olika dialekter. Efter tre år började vi se en ökning av elever. Nyinflyttade fick information via arbetskamrater (Ericsson, Microsoft m.m), konsulatet, IKEA och andra svenska föreningar i Seattle. Alla de svenska familjerna, vi visste fanns kom med sina barn. Kanske hade de velat se hur skolan utvecklades först? Vi tog fram en informationsbroschyr och började lägga ut Skolbladet på strategiska platser, vi annonserade i Seattle Times och satte in annonser i andra organisationers tidningar. Vi har ständig annons i SWEA-Bladet och både Nordic Heritage Museum och SWEA länkar till oss på sina hemsidor och vi länkar till dem. Då vi märkte att de äldre eleverna tappade intresset, beslutade vi oss för att starta en grupp till och göra åldersindelningen i klasserna snävare. Med föräldrars hjälp startade vi en grupp med barn över 10 år som döptes efter det gamla svenska ordet brandgul. Vi ville ha en förlängning av den gula, en förstärkning i kunskaperna och tyckte brandgul passade bra. Första året delade tre föräldrar detta men sedan anställde vi en lärare som hade den gruppen. Nu i år kom ytterligare en utbildad lärare hit till Seattle och vi har förmånen att ha utbildade lärare i varje skolgrupp och kan ha hög kvalité.

 

Vi ser till att ha tema-arbeten varje år, som naturliga inslag i undervisningen. Vi har bl.a arbetat med författare/bokillustratörer och konstnärer: Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Sven Nordqvist, Rune Andreasson (Bamse), Carl Larsson, Ilon Wikland, Pär Lindblom (Anna-Mia). Vi har också arbetat med Vikingar, Dalahästens historia, Dalarna, Skolan förr och nu, Plugghästar (Skansen). Vi har bjudit in en barnteater från Sverige ”Ojsan” med Pär Lindblom. Då samarbetade vi med svenska skolföreningarna i Portland, Oregon och Vancouver, Kanada och SWEA Seattle.

 

De äldre eleverna har spelat teater genom åren. Vi har provat att varje år erbjuda barnen att ta svenska simmärken och gått till en simhall. Det har varit populärt hos en del, men inte alla och vi har haft problem att komma in i simhallar och göra detta varför det föll. Men familjerna kan fortfarande ta simmärken genom oss men individuellt. Vi har börjat ha en friluftsdag tillsammans på våren. Vi har luciafirande, julfest, årsmöte varje år.